Farväl, goodbye, auf widersehen, adjö!

Jo, jag gick ju och gifte mig med mitt livs kärlek. Och så plötsligt så var jag ju inte Lilla Fröken Nilsson längre. Men nu har jag knepat och knåpat och resultatet kan du följa på www.everydaystories.blogg.se. Vi syns där!

/Fru A

ska vi gifta oss imorgon igen carl?



           

           

           

            
           
                                             


Fotograf: Kalle Balle Brakskit

och störst av allt är kärleken

Vi hade en helt UNDERBAR dag! Tack alla fina människor som var där och delade den med oss!











Fotograf: Jenny Herlin

Klicka på bilderna för att se dem i större format


In Las Vegas...

Snart är det dags att åka till kyrkan och träffa prästen för en sista genomgång. Och imorgon vid den här tiden så står jag där på riktigt. PÅ RIKTIGT! Herrejissus så overkligt det känns. Alla här är fullt upptagna med förberedelser inför morgondagen. Och hemligt är allt också. Pappa försöker lura mig att det är Las Vegas tema på festen och det pratas om neonskyltar och hundratals blinkande lampor. Han ska även klä sig i Elviskostym säger han. Men jag känner min pappa. Han skulle svettas ihjäl i en sådan. Så, jag tar honom inte på orden om man säger så. Pamela Anderssons röda baddräkt skulle passa hans varmblodiga kropp bättre. Men det vet jag inte om folk skulle vilja se honom i?






Aldrig har jag känt mina hjärtslag tydligare än nu.

Nu är det bara 3 dagar kvar. 3 dagar tills den största dagen hittills i mitt liv. Det känns helt overkligt. Ofattbart. Sen jag var liten har jag tänkt på den här dagen. Och nu är den plötsligt här. Mitt hjärta börjar rusa så fort jag bara tänker på det.  Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket det verkligen känns. Hur det tar upp hela mig. Men ändå är det så svårt att förklara hur det känns där inuti, det är så många känslor på en gång. Det är som att jag är överfull. Skratt kan förvandlas till gråt på bara sekunder. Lycka, stress, längtan, oro, nervositet, gläjde, kärlek, rädsla, men främst av allt förväntan. Jag funderar över hur det kommer kännas när jag står där och ingångsmusiken börjar spela. Att gå igenom kyrkan och se alla nära och kära. Att stå där längst framme och avge ett livslångt löfte till den jag jag älskar mest av allt. Jag tror inte att det går att föreställa sig hur det kommer vara. Men jag längtar så mycket.

Den senaste tiden har jag inte kunnat fokusera på någonting annat än alla dessa känslor. Det har varit svårt att känna ett engagemang för något annat. Det är som att det inte får plats några andra tankar i mig. Eller så kanske jag inte tillåter mig själv att släppa in något annat. Och är det något som trycker på så blir det för mycket. Och då går jag undan. Inte för att jag inte vill vara delaktig, men för att just nu så kan jag inte. Jag behöver all min tid till att känna alla dessa känslor inför det som komma skall. Och på något sätt har jag blivit ledsen för att jag känt att vissa människor inte har förstått det. Det gör ont i mig när någon tar för givet varför jag reagerar som jag gör. För det är inte alltid som man tror. Och just nu orkar jag kanske inte ta steget att förklara. Ändå blir besvikelsen så enormt stor när människor inte ens ber mig om en förklaring.

Men nu ser jag bara framåt. Fokuserar på det som är rätt just nu. Det som behöver mitt fokus. För gör jag inte det de kommande dagarna så kommer jag aldrig att förlåta mig själv för att jag inte tog vara på de här dagarna. Dagarna innan den största dagen.

Mina läppar ler när jag tänker på hur det kommer kännas när jag slår upp mina blå på lördag morgon...

PS. Ni vet väl att ni kan läsa mer om bröllopet på http://sofieochcarl.se/ DS.


Tiden kommer aldrig tillbaka

Nu är jag så rastlös att jag snart går upp i atomer. Det kryper i hela kroppen. Benen rör sig konstant. Fötterna skaver mot varandra. Suckarna kommer allt tätare. Hjärtat slår snabbare. Det känns som jag ska bubbla över vilken vill sekund som helst. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra, hur jag ska göra eller var jag ska göra det. Det måste bara hända något! Jag förstår inte varför jag ska ha så svårt för att bara vara. Men jag klarar helt enkelt inte av att vara ledig utan att det händer något. Det känns som tiden rinner iväg mellan mina fingrar. Som jag slänger bort den. Det är ju tid som aldrig kommer tillbaka.

Jag vill resa, umgås, uppleva, se, känna, göra! Jag har väl alltid varit rastlös, men på sista tiden har rastlösheten blivit så totalt närvarande. Jag frågade Carl om han trodde att jag hamnat i en 30-årskris. Han svarade att det var omöjligt eftersom jag inte ens fyllt 29 än. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag är inte redo att slå mig till ro helt slutgiltigt. Jag vill inte sitta på en middag och bara sitta. Bara för att. För att det är så det ska vara. Fast det vill jag aldrig någonsin. Jag vill ge och jag vill få tillbaka. Jag vill släppa loss. Jag vill ha roligt! Skaffa nya kunskaper. Samla erfarenheter. Uppleva nya känslor.

Ibland undrar jag om jag försöker ta igen förlorad tid. När jag insåg varför jag varit som jag varit, så blev jag så ledsen. Och kanske har jag sörjt färdig nu. Kanske är jag den som är jag, Sofie på riktigt, för första gången. Och kanske har rädslan som alltid hämmat mig börjat släppa. Kanske är det först nu som jag börjat våga släppa taget leva. Släppa det gamla. För det finns ett då, och det finns ett nu. Men då är det som varit. Som ligger där bakom. Som aldrig kommer tillbaka. Och som aldrig går att ändra. Men nu är nu. Precis just nu. Och nu är vad framtiden kommer att vara.


TACK!

Vet ni vad? Jag tror att igår var dagen då allt vände. Jag hoppas verkligen det. Det kändes så. Och det kändes så skönt! Rensad luft och gladare miner. Alla tillsammans. Så himla härligt! Och plötsligt känner man hur energin kommer tillbaka i kropp och knopp. Och även fast det regnar idag och luften känns liten sorgsen utanför, så spelar det ingen roll. För här inne, i mig, och förhoppningsvis i alla andra, så hoppar små glada grodor (kom inte på någon bättre förklaring) i ett litet lyckorus. Nu är det framtiden som är viktig, och den ska bli bättre än någonsin. Så det så!

Och vet ni vad? (igen) Jag är så otroligt glad att jag har så många fina människor i mitt liv. Om ni bara visste hur mycket ni betyder, och hur mycket ni har betytt den senaste tiden, senaste året. Jag tror aldrig att jag någonsin tidigare känt att jag haft så många omtänksamma själar omkring. Så, tack tack TACK! Carl, Nadine, Mickan, Mange-Bange, Jenny, Mia, Becca, Fridis, Malin, Annie-Pannie, Miriam, Sabinchen och alla ni andra funnits där, på jobbet och utanför, och ni som skrivit i bloggen och på facebook. Vem skulle jag vara utan er? Ni betyder ALLT när man är lite ledsen och hängig. Ni gör mig så glad!

Tusen kramar till er alla fina människor! Ni bor i mitt hjärta.

Hur mycket är det värt att ge av sig själv för att få någon annan att vilja se att det faktiskt finns ett ljus i alla mörka horisonter? Jag vill att alla ska se ljuset. Jaga ljuset. Fånga ljuset. För det är lika mycket mitt som det är ditt.

Varje dag försöker jag gå in med en positiv inställning - idag ska bli en bra dag! Idag ska bli dagen då allt vänder, dagen då det äntligen kommer att kännas bra. Jag försöker och jag försöker, men ändå blir det bara fel. Någonstans kommer jag till en punkt där det börjar kännas som jag tappar bort mig själv. Att jag försöker ge så mycket av min egen energi att jag inte har någon kvar till mig själv. Jag känner mig så tom, så uppgiven, så besviken. Borta är den glada, den positiva, den lyckliga. Borta är det som är jag. Den som jag vill vara.


Men jag fick mig en knuff - du fixar det här. Flera knuffar. Och jag försökte igen. Ny dag - nya möjligheter. Knuff - nya tag - knuff - nya tag. Men samma trötta slut. Nästan varje dag. Nästan hela tiden. Samma energilösa Sofie kom hem på kvällen och bara satt där i soffan och orkade inte ens prata med han som satt i andra änden. Ville bara dra täcket över huvudet. Sova. Hoppas. Imorgon, då kommer den bra dagen. Och visst kommer de ibland. De vackra dagarna. De fria dagarna. Och tur är väl det. Tur är de att jag har den finaste pojken i världen, den bästa familjen och de mest underbara vänner.


Fast någonstans där inne så vet jag att det egentligen inte är tur. Jag vet att jag har förtjänat att ha alla de där fina människorna i mitt liv. Och kanske är det just det som håller mig precis över ytan. Det som får mig att vilja kämpa. Bara lite till. En röst inom mig säger - det är inte värt det Sofie, sluta. Men den andra rösten är starkare. Den säger försök, försök bara lite till - du klarar detta! Och även om rösten har varit så liten och så tyst på sista tiden. Som en viskning. Så kommer den alltid finnas där. Stark eller svag. Ändå alltid. ALLTID. Och så även hoppet om att de bra dagarna som fanns där innan, ska komma tillbaka. Komma tillbaka med besked!


Vilka vill kämpa med mig?


ISLA MUJERES

"Kvinnornas ö"  som den så fint heter, är bara 8 km lång och 1 km bred. En ganska liten ö med andra ord. När vi  kom fram bestämde vi oss för att gå till hotellet. Vi visste ungefär var det låg, så vi tog våra stora resväskor och började gå. Men oj, det blev lite fel - vi hamnade på stranden! Men va fasen tänkte vi, vi kan väl lika gärna komma in bakvägen. Tyvärr är det ju inte så bra att rulla resväskor i sand så våra stora "muskulösa"  män fick helt enkelt bära dem. Jag kan säga att jag nästintill höll på att dö av skratt. Och detsamma gällde nog de som satt på strandrestaurangen. "Stupida turistas!"

                                         

När vi väl hade checkat in åkte vi upp på rummet, sjätte våningen av sju. Vilken utsikt! Och vilken lägenhet. Varsitt sovrum, det ena med TVÅ dubbelsängar! Sen ett kök med matbord och stolar samt soffa, fåtölj, fotpall och soffbord, två badum och en jättestor balkong. Vi la oss och vilade en stund och sen blev det ut för att kolla in vad den lilla staden hade att erbjuda. Den bestod av en huvudgata med några tvärgator (liten!). På dessa låg restauranger, barer och krimskramsbutiker. Åt en jättegod lasange på en italiensk restaurang och strosade omkring lite.

De två första dagarna här på ön låg vi på Playa Norte, stranden nedanför hotellet. Plöjde böcker, drack vatten och åt glass var väl ungefär vad vi hade på dagschemat. Tredje dagen besämde vi oss för utflykt! Och gissa med vilket färdmedel? Jo, golfbil! För det är faktiskt så att här på ön består den mesta trafiken, förutom en hel del röda taxibilar och en och annan vanlig bil, av just golfbilar. På tal om färdmedel så började jag räkna efter hur många vi åkt under semestern, 12 stycken! (bil, flyg, tåg, tunnelbana, taxi, färja, cykel, minibuss, jeep, buss, båt, och golfbil) Tillbaka till utflykten. Vi bestämde oss för att köra runt hela ön för att se om vi hittade något trevlig ställe. Den västra delen av ön består till en början av fina sandstränder, sedan kommer man till ett naturreservat med väldigt fin natur och riktigt turkost vatten. Den södra udden, Punta Sur, var det klippor med mycket vind och stora vågor. Östkusten möter öppet hav, så även där var det klippigt med höga vågor. Om man räknar bort pauserna så tog det nog inte ens en timme att köra runt den lilla ön. Och vet ni va? Jag körde nästan hela östra sidan av ön! Förutom att jag höll på att backa på en liten unge vid starten så gick det bra tycker jag. Fast mina passagerare såg lite nervösa ut, trots att jag förvarnade varje farthinder (det finns väldigt många sådana här) med att skrika GUPP!

                          

Vi stannade och käkade lunch på en strand som hette Playa Lancheros. Hamnade brevid ett gäng högljudda amerikaner i våra föräldrars ålder (pappa lova att du aldrig gör en hennatatuering av en ful tjock haj med huggtänder på din vänsterarm, inte på din högerarm heller för den delen). Efter det begav vi oss ut på ännu ett varv på ön för att hitta någon mysig strand. Vi körde ner på en liten väg där det stod Playa Gaviato, men det kändes som vi hamnade i någons trädgård. Det fanns några solstolaroch det var handfull människor där. Vi bestämde oos för att kolla stranden intill. Där stod det PRIVADO. Men va fasen, inte en kotte synes till. Trodde vi. Men plötsligt tittade en liten mexicansk gubbe fram bland palmbladen och sa att han vill ha 100 pesos för solstolarna. Vi gav honom pengarna, men om han lurade oss eller inte kommer vi antagligen aldrig att få veta. Men vi kände att vi faktiskt hade råd att offra 60 kronor för detta ändamål!

                    


Playa del Carmen

Vi blev verkligen positivt överraskade vid vårt första intryck av Mexico! Vi började med fyra dagar i Playa del Carmen. Där bodde vi på ett jättemysigt hotell med en lummig innergård och väldigt trevlig och hjälpsam personal. De första två dagarna spenderade vi på stranden - och ja, vi har bränt oss allihopa. Som stoppljus skulle man kunna beskriva oss. Spräckliga sådana.



På kvällarna har vi hängt på Femte Avenyn (jo, huvudgatan heter så här också) som var betydligt längre än vad vi först trodde. Det är mycket amerikanare här, men även en hel del italienare (alla har små väldigt (o)sexiga speedos på sig). Norrmän har vi också sprungit på ett par stycken. Det är konstigt egentligen hur lätt man ser varifrån folk kommer. Jag vet inte hur många gånger vi har sagt: De där måste vara svenskar! Och mycket riktigt har de varit det. Okej, norrmän i vissa fall då kanske. Men det är ju sak samma, förutom att de pratar lite konstigt.


Som sagt, Playa del Carmen var större än vad vi först trott. Och gissa om jag blev glad när jag upptäckte att de spanska kedjorna Berskha och Pull and Bear fanns längst bort på avenyn. Så, vi har alla shoppat lite (okej jag har köpt 5 t-shirtar, ett linne och 2 par skor, och det kanske är ganska mycket?). Men du Lillebror, innan du börjar hacka på mig, 2 t-shirtar är faktiskt till dig!
       

                         

Allt är dock väldigt billigt här. Vi hade hört från många att det skulle vara dyrt, men det har vi verkligen inte upplevt. Ingen av t-shirtarna jag köpte kostade över 100 kronor. För att inte tala om maten, speciellt i mataffärerna. Vi handlade 2 överfulla ryggsäckar och säkert 5 påsar och det gick på 300 kr ungefär.


På vår tredje dag här bestämde vi oss för att åka på utflykt. Killarna var absolut tvungna att hyra en jeep. Ni skulle ha sett deras leenden när de kom och plockade upp Jenny och mig på hotellet. Som två små pojkar på julafton, mungiporna krockade över skallen på dem. Vårt i första mål var Cobá. På vägen dit var vi självklart tvungna att stanna och cabba ner biltaket. För att få den riktiga mananakänslan som Emil så fint uttrycker det. På tal om Emil så lever han fortfarande på det som hände på Abercrombie & Fitch i New York. Häromkvällen när vi gick inne i stan så gjorde han en utläggning om hur icke attraktiva alla turister vi mötte var. Han tyckte att vi var överlägset snyggast i Playa del Carmen. Jag påpekade att de kanske tyckte likadant om oss, att vi ser ut som tokar. Men då var Emil väldigt snabb med att berätta att hans skönhet, den är minsann universell. Haha. Undrar hur länge denna självförtroendekick ska sitta i?


                
          

Tillbaka till utflykten. Väl framme i Cobá valde vi att köpa en guide som gick med oss om berättade. Och det var ett väldigt bra beslut för vi fick vet massor av lilla Nicholas (som även hade ungefär 83 mayanamn som jag tyvärr inte minns). Cobá är en slags knytpunkt för olika mayasamhällen. Det var fascinerade att se hur långt de hade kommit i utvecklingen redan på den tiden. Enligt mayafolkets kalender så kommer det hända något stort den 21 december 2012. De menar att det är upp till oss själva om vi kommer gå under eller om vi får vara med i nästa era. Vi hyrde cyklar för att själva cykla bit fram till den högsta "pyramiden", och enda som man får klättra upp. 122 trappsteg och 42 meter hög. Och självklart så klättrade vi upp! Det var högt vill jag lova, men jag försökte låta bli att titta ner på vägen upp så då kändes det mest som att klättra upp för en vanlig trapp. Vägen ner var nästan svårare, men det fanns ett rep att hålla sig som tur var. 

                    


Efter Cobá bestämde vi oss för att köra till Tulum för att äta lunch. Efter att ha kört vilse några gånger så hittade vi äntligen vägen ner till stranden. Det var dock svårt att hitta parkering så vi körde vidare. Och gissa var vi hamnade? I PARADISET! Vilken underbar plats. Ja, ni ser ju själva på bilderna här under. Där åt vi god club sandwich och sedan gick vi runt på stranden och bara sög in den lugna och vackra atmosfären.


                        


Sista dagen i Playa del Carmen spenderade vi på stranden. Vi lämnade den (återigen röda som kräftor) På eftermiddagen tog vi bussen till Cancun och därifrån båten till Isla Mujeres - där vi befinner oss just precis nu!


                                                    

NEW YORK - DAG 4

Sista heldagen i New york. Men även Carls och min fyraårsdag. Så när Jenny och Emil ville åka och besöka Ellis Island passade det bra för Carl och mig att umgås lite själva. Vi bestämde oss för att gå ner till Soho och strosa i butiker och titta på människor. På Dean & Deluca (ni vet där Felicity och Ben jobbade?) tog Carl en kaffe och en crumbcake (tror jag det hette) och jag tog (efter mycket velande om jag skulle välja en skål med färsk annanas eller jordgubbar) en yoghurt med müsli och bär. Den var så stor att jag inte ens orkade äta upp den.

Och sen äntligen - shopping! Åååh, jag blir som pånyttfödd bara jag får handla lite. Köpte en klänning och en tunika på Urban Outfitters (öppna i Götet snart, snälla!) en kavaj och en t-shirt på Uniqlo. Det är en japansk kedja som är grymma på basplagg. Cashmeré och ulltröjor i alla färger som finns, ligger i travar från golv till tak i butiken. Men det finns även annat fint, och allt är väldigt prisvärt. Uniqlo var faktiskt den enda affären som vi allihopa köpte någonting i. På Sephora (alla sminkintresserades paradis!) gjorde jag ett av mina bästa inköp. En parfym från Philosophy som heter Falling in love. Den luktar så gott att jag inte kan sluta lukta påd en. Jag fullkomligt ÄLSKAR den!

Sen mötte vi upp Jenny och Emil för lunch på Olive´s. Jag åt en macka som jag läst om i en blogg om New York: Roasted Shiitake Mushroom with roasted tomatoes, cress and herb ricotta on sourdough baguette - och den var så god! Olive´s är ett litet ställe och det finns inga sittplaster. Vi satt på en lång bänk utanför och tittade på kön som sträckte sig utanför, jättemysigt!

Sen traskade jag och Carl hela Bleecker Street upp till Marc Jacobs lilla prylbutik igen. Nya beställningar på armband hade anlänt hemifrån. Så Fridis - nu finns det ett till dig också! Vi gick även in på Magnolia Bakery (ni vet där Carrie och brudarna handlar sin cupcakes i SATC) och tittade på alla bakverk. Så gulligt litet konditori!

Återigen mötte vi upp J och E och började traska tillbaka mot hotellet. Carl och Emil hade köpte hockeybiljetter till matchen mellan New York Rangers och Florida Panters i Madison Square Garden. Jag tror de hade lite dåligt samvete för att de länae oss brudar i sticket, så plötsligt erbjöd de os att gå på manikyr och pedikyr. Snälla pokjar de där. Vi mottog självklart erbjudandet. Efter vi var fixade och fina (jag lyckades dock självklart mosa mitt nagellack på ungefär hälften av naglarna, innan det hade torkat) så gick vi och handlade lite smaskigt. Jag köpte återigen vårrullarna på thairestaurangen och Jenny köpte en Subwaymacka. Sen självklart lite annat gott också, trodde vi. Haha... inte visste vi att glassen med mintchoklad skulle smaka kummin! Fy fabian så äckligt. Vi tryckte ner allt i burken igen, satte den i frysen och bestämde oss för att bjuda karlarna på den när de kom hem. Som tur var hade vi köpt en stor skål färsk annanas (eftersom Jenny fick ett väldigt sug efter detta) och chips såklart, så vi klarade oss bra ändå. Så när killarna kom hem sa vi glatt att vi köpt glass till dem. Intet ont anandes la Cal upp två stora lass glass till sig och Emil. Ni skulle sett deras min när de tog första tuggan och sa: Hmm... smakar den inte lite konstigt? Haha! Sen packning och sovdags.

På förmiddagen hann vi med en sväng på stan innan vi begav oss ut till flygplatsen. Efter en timmes väntan i planet på grund av missad slottid lyfte vi äntligen. Fasten seatbeltskylten lyste hela resan och det guppade en hel del. Kanske var det för att vi ändå landade på utsatt tid (piloten körde ialltså in en timme - det måste gått asfort!) i MEXICO!


NEW YORK - DAG 3

Idag var shoppingdag. Trodde vi. Vi gick ner till Union Square där det skulle ligga ett stort Forever 21. Jag har längtat efter att få gå in i den butiken. Men, så besviken jag blev. Jag som hade stora planer på att shoppa loss som bara den där inne tyckte mest det kändes "billigt", stökigt och tråkigt. Vi kollade även en jättestor skobutik som vi fått tips om, men det var ocskå bara skräp. Besvikelsen och shoppingångesten växte sig allt större. Nu tycker ni kanske att jag verkar helt knäpp som deppar ihop över en sådan sak som shopping? Men, sån är jag! Det är som en drog. Och jag som har strypt shoppingen de senaste månaderna för att kunna handla med gott samvete. Shoppingabstinensen var gigantisk!

Vi la ner shoppingen på Union Square och inhandlade istället den godaste kakan jag någonsin ätit (cookien på Kringlan hemma i Götet kan slänga sig i väggen!) på Max Brenner. (kolla in menyn!) Sen begav oss upp mot Fifth Avenue för att göra ett nytt försök med shoppingen. Abercrombie & Ficth som vi fått tips om från både höger och vänster, var målet. Vilket ställe! För det första är nästan alla som jobbar där är skitsnygga. De står utspridda på fasta platser i butiken (de första två står redan utanför butiken) och ALLA säger: Hey! Wha´t´s going on? eller Hey! How´re you doing? eller Hey! How´s it going? (VARENDA gång man går förbi!) Musiken är på högsta volym och vissa i personalen dansar på sina positioner. Medan jag och Jenny tyckte det var olidligt varmt där inne, alldeles för hög volym och sjukt jobbigt med alla tillrop så älskade Carl och Emil stället. Det finns dock en väldigt bra förklaring till varför. En av tjejerna, som var någon slags manager, kom fram till Emil och frågade var han och hans vän kom ifrån. De höll på att rekrytera och hon frågade om de var intresserade. När Emil svarade att de kom från Sverige så tyckte hon det var synd eftersom de inte har någon butik där. Emil och Carl tog ju självklart detta som en oerhörd komplimang och deras självförtroende växte till någonstans över toppen på Empire State Building. Och ungefär där någonstans är det fortfarande kvar. Haha... helt plötsligt förvandlades töntarna från Svedala till stekheta fotomodeller. I alla fall i deras egna ögon. Vi andra dödliga ser dem ungefär på samma sätt som innan.

Efter ett tag fick Jenny och jag nog av deras skryt om begav oss för att kolla brudklänning till mig. Vi gick till ett ställe som hette Davids Bridal där vi fick hjälp av en tjej som hette Ty. Jag provade ett par klänningar. (plus ett gäng slöjor, tiaror och skor som man bara var absolut tvungen att ha, enligt Ty då.) Fastnade för en av klänningarna. En klänning som inte alls såg ut som jag tänkt egentligen. Jag bad att få sova på saken och jag fick en ny tid dagen efter. Det blev inget köp. För det var som Ty sa till mig: Do you like it? Yes I like it, svarade jag. You have to LOVE it! sa hon då. En klok kvinna den där Ty.

Sen mötte vi upp Carl och Emil på hotellet. De drack helt mot förmodan öl. Kan ni tänka er! Vi bestämde oss för att gå ut och käka och att hålla oss i krokarna av hotellet. Hittade en liten thairestaurang, Talent, som såg trevlig ut. Och vilken fullträff! Så himla god och fräsch mat, jättetrevlig personal och verkligen jättemysig miljö. Rekommenderar den varmt!

NEW YORK - DAG 2

Efter att ha startat denna dagen med egengjord (och definitivt grötfri) frukost så satte vi oss på metron ner mot södra Manhattan. Vi klev av vid Bleecker street och bestämde oss för att gå ner mot Ground Zero. Återigen bjöd Nevvan på strålande sol och klarblå himmel, men som sagt sketkallt är att underdriva (motsatsen till överdriva alltså). Många hade varnat oss för att man inte kan gå på Manhattan, att det är för stora avstånd. Men vi har gått massor! Det finns så mycket att titta på hela tiden så helt plötsligt är man framme vid målet. Så, jag säger - gå gå gå!

Ground Zero såg mest ut som en byggarbetsplats. Men man fick en bild av hur stor yta de två tornen tog upp. STOR yta! Intill Ground Zero ligger Century 21, som är en slags outlet för märkeskläder.  Jag tyckte mest det kändes som att jag gick omrking på Gekås dock. Men ger man stället lite tid så kan man säkert hitta en och annan skatt. Vi kikade även på Wallstreet som inte riktigt var som man tänkt sig. Jag hade förväntat mig massa kostymnissar, men de flesta såg ganska "vanliga" ut. Sen hoppade vi på gratisfärjan till Staten Island. Vi åkte förbi frihetsgudinnan, Ellis Island (dit alla emigranter kom när de anlände till New York, och fick en fin skyline av staden.

                                             

Tillbaka på land kände vi alla magarna kurra så vi begav oss mot Little Italy för lunch. Men vi anade inte att de skulle bli den dyraste lunchen vi någonsin ätit - 700 kr för 4 pers! Man blir lätt lite förvirrad och överraskad av alla skatter och dricks som lagts på när man får in notan. Svårt att veta när skatt läggs på, men nu har vi lärt oss att det läggs på mat, accessoarer och smink bland annat. Men man lär sig av sina misstag och restaurangen var ett mysigt ställe!

Sen begav vi oss åter upp mot Soho, Greenwich village och framförallt 403 Bleeker street. Där ligger Marc Jacobs lilla lite billigare prylbutik. Och där finns de eftertraktade skinnarmbanden med latinsk text på. Så fina! Och vilken lite butik sen. Hela väggarna och taket var klädda i platsblommor i olika färger. Kan tänka mig att butiken var ungefär 40 kvadratmeter och där jobbade säkert 10 pers. (bara killar,  och en hel del fina sådana!) Lite trångt, men mysigt att trängas med japaner som försöker roffa åt sig så många Marc Jacobs kondomer som möjligt. Och ÄNTLIGEN har jag armbanden i min ägo! Och Michaela - jag har köpt ett dig också! På vägen tillbaka till hotellet blev en yoghurtglass på Pinkberry. (Borde jag döpa om bloggen till lilla fröken yoghurt förresten?) Man kunde välja på massor av olika tillbehör. Jag valde jordgubbar, annans och vit choklad - smaskens!

                                        


Efter ett stopp på hotellet så gick vi på kvällen för att kolla in Times Square. Ujujuj, så många blinkade, stora, blaffig reklamskyltar!  Större än jag trodde det skulle vara. Det fanns en M&M (godiset ni vet) butik som var tre våningar. Helt galet! Man kunde ställa sig i någon slags maskin och ta reda på vilken M&M färg man var. Haha... vad får de allt ifrån?!

                                   

Sen gick vi och kollade Rockefeller Center, Radio City Hall och Central Station. Och sen så blev det Mackedonkenmidddag. Det var vad vi kände att vår matbudget klarade av efter lunchnotan. Vi ville ju inte behöva norpa från shoppingbudgeten som ni kanske förstår! :)

NEW YORK - DAG 1

Vi började dagen med frukost på restaurangen The Barking Dog som ligger precis intill hotellet. Det är inte alltid det lättaste att förstå vad det som står på menyn. Så, jag gick helt enkelt på vad jag tyckte lät gott (som sagt, utan att riktigt veta vad det var). Det stod något med oat och fresh fruit. Smaskens tyckte jag! Jag borde fattat misstankar när servitrisen kollade väldigt konstigt på mig när jag beställde yoghurt till. För gissa vad jag fick in? GRÖT! Och jag tycker verkligen INTE om gröt. Men jag åt jordgubbarna och blåbären i alla fall och de var mumma! Även Jenny fick en lite överraskning när hennes frukost kom in. En stor tallrik müsli. Bara müsli. Haha. Helkonstigt! Fast den var jättegod och passade väldigt bra till yoghurten. Carl och Emil åt självklart pannkakor.



                                     


Efter frukosten begav vi oss mot Empire State Building. På vägen dit kändes det som att man kollade mer upp i luften än på gatan där man gick. Många höga hus finns det! Vi hade tur för det var väldigt lite folk när vi kom fram. Först fick man gå igenom en säkerhetskontroll, som på en flygplats ungefär. Sen fick man ställa sig i kö till biljettkassan och sen i kö till hissen. Hissen åkte 80 våningar på mindre än en minut. Jag fick till och med lock för öronen! Sen fick man ta en annan hiss de 6 sista våningarna, innan man klev ut på observationsdäcket på 86:e våningen. Ojojoj, vilken utsikt! Och fy fan rent ut sagt så kallt. Jag höll på att förfrysa både det ena och det andra. Kändes nästan lite overkligt att stå där upp och se ut över Manhattan. Vi såg Frihetsgudinnan. Chrysler Building, Central Park, Hudson river, Brooklyn Bridge och ja, massa annat.


Efter Empire hoppade vi in i en av alla gula taxibilar och tog oss upp till Central Park. Tror inte riktigt jag förstått hur stor den är, men när man såg den uppe ifrån observationsdäcket fick man en bättre bild. Vi strosade omkring och kollade på hästvagnarna, människorna som åkte skridskor på isbanan som Donald Trump rustat upp, John Lennons minnesplats Strawberry Fields och sjön där paren guppar omkring i små roddbåtar i alla kärleksfilmer från New York. Carl och Emil var självklart tvunga att testa på hur det var att jogga i parken. Dessutom hittade Carl oväntat nog  Pippi Långsstrumps sockerdricksträd.


                                                     


Vi käkade lunch på ett ställe i Upper East Side innan vi gick in på American Museum of Natural History. Herrejissus så stort! Lite kul att gå omkring och kolla på alla uppstoppade djur, dinosaurieskelett och Big bang teorier, men kanske inte riktig min grej. Fast gillar man naturvetenskap så kan jag tänka mig att det är rena drömmen att gå där titta, läsa och uppleva. Vi ägnande en bra stund att leta efter ädelstenen "The star of India". Jag hade förväntat en riktig blaffa, och insåg när Emil till slut hittade den med händerna uppsträckta i skyn och vrålandes "YES!" (den var typ 2 cm i diameter) att jag gått förbi den flera gånger. Sen letade vi även efter Pochahontas, Owen Wilson och någon president som de andra var väldigt måna om att finna, men som vi aldrig hittade. Som sagt, kul att ha sett hela grejen och har man rätta intresset så kan man säkert spendera en hel dag där och verkligen älska stället! 


                                       



Sen begav vi oss tillbaka mot hotellet. Trötta som vi var så sov vissa av oss en stund (läs jag) innan vi begav oss ut för att handla frukost till dagen efter. Yoghurtberoende som jag är försökte jag hitta någon som verkade god. Inte en enda fanns det som inte var low fat, fat free eller no sugar added. Inte konstigt att folk är feta här. De äter bara skit.


Sen blev det middag på en grekisk restaurang i närheten av hotellet. Helt ok, men ingen höjdare direkt. Efter det gick vi raka vägen hem och allihopa somnade ovaggade in på två röda.

        PS. Klicka på bilderna för att se dem i större format DS.


NEW YORK!

Just nu star jag i Apple store pa Fifth Avenue. Inte varje dag man skriver ett blogginlagg pa den adressen! Har inte kunnat blogga tidigare pa grund av dyr uppkoppling pa hotellet. Men det finns massor att beratta! Forhoppningsvis kan jag skriva mer i Mexico som vi aker till pa fredag eftermiddag. 

Vi har hunnit med massor! Och vi har gatt hur mycket som helst. Igar hamnade vid pa 2,1 mil totalt. Det ni! Vi har haft klarbla himmel och stralande sol varje dag. Det ar dock svinkallt. Jag tar inte i om jag sager att det kanns som det har blvit istid igen. Eftersom jag inte packade ner mer an en kofta, sa gar jag runt i Carls kofta over min egen. Sallan har man skadat mig snyggare. Men men, oversize ar ju inne sa what the hell. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska borja, sa jag tankte att jag far forsoka ta det fran borjan nar vi anlant till varmare breddgrader.

Kan dock beratta det som ar mest hapnandsvackande - jag har inte shoppat nagot mer an tva armband och en parfym! Det ar helt fruktansvart! Jag borjar fa lite angest over detta sa jag tror det ar bast att jag beger mig ut pa avenyn igen och forsoker branna lite kosing! 

Hoppas ni har det bra dar hemma!

Tusen kramar fran THE BIG APPLE!

Kom och rädda mig kära semester!

Stress. Hua. Många saker på en gång. Känns som att hjärtat ska stanna. För av någon konstig anledning så glömmer jag bort att andas när jag stressar. Jag hinner liksom inte. Jag tycker om när det är mycket att göra på jobbet. Det är jätteroligt! Men det är fruktansvärt frusterande när man inte hinner allt man vill hinna. Jag vill att allt ska bli så bra som möjligt, men ibland räcker inte tiden till. Och jag hatar att lämna något halvdant. Så då blir det stress, stress och stress.

Och så ska det packas. Allt måste vara klart innan jag somnar idag. För imorgon tar jag tåget till Varberg direkt efter jobbet. Sen blir det till att umgås med my famil och med mina kära svärföräldrar. Och tidigt på söndag morgon blir det till att sätta sig i bilen till Götet igen. För klockan 12.15 går flyget från Landvetter. Flyget som ska ta oss till NEW YORK!

I huvuvdet lovar jag mig själv att slappna av och bli lugn som en filbunke när jag sätter mig i den där flygplansstolen. Vi får la se hur det går med det. För mitt huvud och min kropp samarbetar inte alltid så bra. Men, man vet aldrig. Det kanske kommer bli ett riktigt team för första gången på det där flygplanet. Då kan jag berätta det för mina barnbarn sen. Tänk va, vilken historia.

Någon som vet hur man klonar sig förresten?

Det är för att vi har många bollar i luften just nu säger han. Alltså, som gör att det är så stökigt i lägenheten. Fast det är det ju nästan alltid egentligen. Stökigt. Oavsett bollar faktiskt.

Sicken dag va! Ledig dag kallas det. Haha, man är ju allt annat än ledig egentligen. Vi har tvättat tolv maskiner tvätt. TOLV! Hur fasen får man ihop så mycket tvätt på två personer? Och så har vi då också självklart genomgått den där eftertvättprocessen. Ni vet när man tömmer ut allt som varit som varit i torktumlaren på golvet i lägenheten. Dax att para ihop strumpor. Och alltid, precis varenda gång saknas det någon strumpa. Var fasen tar de vägen? Äter tvättmaskinen upp dem? Jag fattar inte! Någon som vet?

Och så har vi varit och hämtat pappret till inbjudningskorten som Emil beställt åt oss. (Tack snälla snälla Emil!) Så sen har vi har klippt och klistrat. Och klippt och klistrat. Och klippt och klistrat. Herrejissus. Eller egentligen har vi inte klippt alls. För Carl har tagit hem någon slags mackapär som skär. Den är GRYM! Enligt mig en av de bästa uppfinningarna någonsin. Den sparar så mycket tid åt en att man borde ge den betalt. (men med vad?) Nu är alla kort klara på utsidan i alla fall. Alltså har vi insidan kvar, men den får nog vänta tills efter resan tror jag. Om jag kan hålla mig.

Nu ska jag ta mig en knäckemacka eller två (Wilmas - de är grymt goda!) med massa prästost och gurka på! Mums!

Tjillevippen då alla fina!

Snusk bland hallmöblerna?

Jahaja. Här sitter jag i soffan. Har lite bloggtorka. Funderar på vad jag ska skriva om. Frågar Carl vad han tycker. Hans svar: "Porr!" Han motiverar det med orden: "det säljer alltid!". Så, nu vet jag vad jag ska skriva om. Och vad jag ska svara när Carl klagar på att det var för lugnt på jobbet. För lite kunder och för lite att göra. Då ska jag svara: PORR! Det säljer alltid. Sen får vi la se hur han tacklar det.

Bakslag

Idag har en människa sårat mig. Gjort mig så otroligt besviken. Någon som det kändes som jag hade gett en andra chans. Någon som hade alla möjligheter i världen att visa sig från sin bästa sida. Men som inte gjorde det. Hur många chanser kan man ge en människa? Och hur många chanser orkar man ge en människa?

Först blev jag så arg. Så arg att jag säkert sa en hel del onödiga svordomar och illa valda ord. Sen blev jag så himla ledsen. Och sorgsen. Nu känner jag mig mest tom. Tom på hopp. Men inte för mig själv. För jag vet vad jag har gjort. Jag vet vad jag kan. Och jag vet att jag har gjort något bra. Och egentligen är det väl det som spelar någon roll. Inte vad alla andra vet, tycker eller tänker. Jag hoppas bara att jag ska kunna ta det till mig. Få in det i mitt huvud.

Jag brukar alltid försöka leva efter mottot att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske är det just därför jag har så svårt att förstå när någon handlar på ett sätt som inte finns i min världsbild. Och visst jag kanske är lite mer känslig, jag kanske tar saker hårdare. Jag kanske gör saker större än vad de är och jag kanske gnäller över småsaker ibland. MEN, kom för allt i världen inte och säg att det är för att jag är tjej. Jag vill inte höra det en enda gång till. INTE EN ENDA GÅNG TILL. Det är för att jag är en människa. En människa, kvinna som man. Stark som svag. För det spelar ingen roll. Ingen vill bli illa behandlad. Ingen vill att någon annan ska ta åt sig äran för det som du själv har slitit med.

Nu tänker jag lägga det här bakom mig. Och om ingen annan klappar mig på axeln. Då gör jag det själv.


Min bästa tid är nu, och sen resten av mitt liv

Om två veckor åker vi till New York. NEW YORK! Det ska bli så spännande! Vi har skrivit långa listor på allt vi vill göra. Alla har vi våra måsten och önskningar. Mina är att åka SATC-turen, shoppa på Forever 21 och att köpa armband i Marc Jabocs butiken på Bleeker Street. Men mest av allt vill jag bara vara där, strosa runt och insupa atmosfären. Från NY åker vi raka vägen till Mexico. Först några dagar på fastlandet i Playa del Carmen och sedan ett par dagar på den lilla ön Isla Mujeres. Här ska det minsann solas, badas och njutas. 

Tänk, att inom fyra veckor från nu så kommer jag har upplevt staden som folk säger är den coolaste i hela världen. Och sen på det ett riktigt turkost hav för första gången i mitt liv. Kan det bli bättre? Och när vi kommer hem är det inte ens tre månader kvar tills det blir bröllop. Mitt eget bröllop! Vårt bröllop! Känns helt overkligt. Man kan säga att det händer en hel del i lilla fröken nilssons liv just nu. Behöver jag säga att jag längtar!


Tidigare inlägg
RSS 2.0