Idag var shoppingdag. Trodde vi. Vi gick ner till Union Square där det skulle ligga ett stort Forever 21. Jag har längtat efter att få gå in i den butiken. Men, så besviken jag blev. Jag som hade stora planer på att shoppa loss som bara den där inne tyckte mest det kändes "billigt", stökigt och tråkigt. Vi kollade även en jättestor skobutik som vi fått tips om, men det var ocskå bara skräp. Besvikelsen och shoppingångesten växte sig allt större. Nu tycker ni kanske att jag verkar helt knäpp som deppar ihop över en sådan sak som shopping? Men, sån är jag! Det är som en drog. Och jag som har strypt shoppingen de senaste månaderna för att kunna handla med gott samvete. Shoppingabstinensen var gigantisk!

Vi la ner shoppingen på Union Square och inhandlade istället den godaste kakan jag någonsin ätit (cookien på Kringlan hemma i Götet kan slänga sig i väggen!) på Max Brenner. (kolla in menyn!) Sen begav oss upp mot Fifth Avenue för att göra ett nytt försök med shoppingen. Abercrombie & Ficth som vi fått tips om från både höger och vänster, var målet. Vilket ställe! För det första är nästan alla som jobbar där är skitsnygga. De står utspridda på fasta platser i butiken (de första två står redan utanför butiken) och ALLA säger: Hey! Wha´t´s going on? eller Hey! How´re you doing? eller Hey! How´s it going? (VARENDA gång man går förbi!) Musiken är på högsta volym och vissa i personalen dansar på sina positioner. Medan jag och Jenny tyckte det var olidligt varmt där inne, alldeles för hög volym och sjukt jobbigt med alla tillrop så älskade Carl och Emil stället. Det finns dock en väldigt bra förklaring till varför. En av tjejerna, som var någon slags manager, kom fram till Emil och frågade var han och hans vän kom ifrån. De höll på att rekrytera och hon frågade om de var intresserade. När Emil svarade att de kom från Sverige så tyckte hon det var synd eftersom de inte har någon butik där. Emil och Carl tog ju självklart detta som en oerhörd komplimang och deras självförtroende växte till någonstans över toppen på Empire State Building. Och ungefär där någonstans är det fortfarande kvar. Haha... helt plötsligt förvandlades töntarna från Svedala till stekheta fotomodeller. I alla fall i deras egna ögon. Vi andra dödliga ser dem ungefär på samma sätt som innan.

Efter ett tag fick Jenny och jag nog av deras skryt om begav oss för att kolla brudklänning till mig. Vi gick till ett ställe som hette Davids Bridal där vi fick hjälp av en tjej som hette Ty. Jag provade ett par klänningar. (plus ett gäng slöjor, tiaror och skor som man bara var absolut tvungen att ha, enligt Ty då.) Fastnade för en av klänningarna. En klänning som inte alls såg ut som jag tänkt egentligen. Jag bad att få sova på saken och jag fick en ny tid dagen efter. Det blev inget köp. För det var som Ty sa till mig: Do you like it? Yes I like it, svarade jag. You have to LOVE it! sa hon då. En klok kvinna den där Ty.

Sen mötte vi upp Carl och Emil på hotellet. De drack helt mot förmodan öl. Kan ni tänka er! Vi bestämde oss för att gå ut och käka och att hålla oss i krokarna av hotellet. Hittade en liten thairestaurang, Talent, som såg trevlig ut. Och vilken fullträff! Så himla god och fräsch mat, jättetrevlig personal och verkligen jättemysig miljö. Rekommenderar den varmt!