lilla fröken nilsson

Låter det konstigt om jag säger att jag blir lugn av ljudet från diskmaskinen? Det där liksom lite dova blaskande ljudet. Och så får man en sån där härligt ren och varm känsla. Som att ta ett långt varmt bad. Eller ja, själva bilden av att göra det. För jag gillar det inte egentligen. Man blir ju så sjukt varm och får typ andnöd på grund av den tunga, tjocka, dimmiga badabadkarsluften. Så, det var kanske en dum liknelse. Men, som att diskas i en diskmaskin helt enkelt (med luckan öppen så att man inte känner sig instängd då såklart). Och tänk nu inte på en tvättmaskin. För jag tror verkligen inte att det skulle vara en trevlig upplevelse att åka runt runt runt tillsammans med massa skitiga kalsonger och svettiga strumpor. Fast nu kan man ju tro att jag föredrar att bada med matrester. Jag tänker mig nog mer en diskmaskin med bara mig i.

Aja, är det fortfarande någon som tycker det här låter konstigt? Jämför då med att Carl blir lugn av ljudet från min hårfön. Det ÄR konstigt.

Idag har jag varit arg. Arg så att jag skakat. Arg så att mitt hjärta slagit så fort att det känts som att det var på väg ut ur bröstkorgen (eller var fasen det nu sitter). Arg så att jag nästan glömt bort att andas. Arg så att jag faktiskt ville sparka, slå och skrika. Men jag höjde bara rösten lite. En stund. Känns inte så lämpligt att sparka sönder inredningen på jobbet eller skrika så att kunderna får skavsår i öronen. Det skulle nog inte uppskattats. Inte av någon alls faktiskt. Utom av mig själv då kanske. Fast jag hade säkert ångrat mig efteråt. Jag gör det ganska ofta. Eller nej, jag brukade göra det. Nu gör jag det inte alls lika ofta längre. Bara ibland. Aja, skitsamma, det var inte det som inlägget skulle handla om.

Jo, jag har varit arg. Jag är faktiskt fortfarande arg. Eller ilsk. Irriterad. Förbannad rent ut sagt. Fast det kanske är samma sak egentligen? I så fall så bjuder jag er på de synonymerna. Varsågoda - slit dem med hälsan! Det finns få saker som retar upp mig så mycket som negativa människor. Jag har säkert skrivit om det innan. Antagligen eftersom det får mig så upprörd. Det värsta är att det slutar alltid med att jag blir arg på mig själv för att jag låter mig påverkas. Jag vill vara en glad, lätt och positiv person. Säg för guds skull till mig om jag inte håller mig inom de ramarna. Det konstiga är ju att jag börjar klaga och bli negativ själv i just dessa situationer. Fast det är väl just därför jag blir så upprörd. Så, jag säger detta till alla negativa människor där ute (inklusive mig själv ibland då) - släpp taget om det som hänt! Fokusera på det som komma skall. Det finns inget som heter problem. Det finns lösningar. Och det heter UTMANINGAR! Glöm aldrig det.

Det är konstigt egentligen. Hur vissa människor hänger kvar i ens tankar längre än andra. Det finns ett fåtal personer som jag tänker på väldigt mycket, som inte ingår i min vardag längre. Eller kanske aldrig har gjort. Människor som jag haft någon slags relation till, men inte har längre. Allt från vänner till kärlekar, men även det som finns däremellan. Varför är det så? Varför håller just vissa människor ett grepp om ens själ och tankar? Är det för att man på något sätt inte har avslutat det man hade? Man undrar var som hände, eller inte hände, eller kanske till och med vad som hade kunnat hända...

Jag tänker mycket på hur jag känner mig. Innan kände jag alltid efter, nu känner jag bara. Jag kan inte förklara skillnaden. Men det känns så mycket bättre att bara känna. Jag tänker. Känner. Och jag jämför. Nu och då. Funderar över skillnaden. Den är stor. Det fanns delar som tog upp så mycket tid. Så mycket energi. De delarna hittar jag knappt längre. Jag undrar var de tog vägen. Men jag är så tacksam över att de försvann. Kvar finns bara en liten rädsla av att de ska komma tillbaka. Men nu är jag hon som jag inte kunde beskriva. Hon som jag på något sätt visste fanns, men inte riktigt kunde förklara. Jag är hon utan alla de där försvunna delarna. Delarna som var hela jag. Nu är jag bara jag. Och det är så skönt.

Jag älskar fortfarande att tänka. Och känna. Det är jag. Det gör mig levande. Men de senaste dagarna har jag känt mig så tom. Och jag har inte förstått varför. Är tomheten något annat? Vad känner jag? Jag behöver fyllas på. Jag behöver en ny dos av underbara dagar tillsammans med min familj. Jag behöver fyllas på med tid. Tid med Carl. Han och jag. Vi. Med solljus. Med värme. En paus någon annanstans. Jag vill vara med mina vänner. Gamla som nya. Jag vill krama om dem och tala om för dem hur mycket jag tycker om dem. Hur mycket de betyder. Allt det där vill jag. Hela jag.

Och nu ser jag det så klart. Jag är inte tom. Jag är överfull. Av längtan. Och av kärlek. 

För någon månad sedan bestämde jag och Rebecca att vi skulle göra våra egna julkort. Igår var vi på stan och inhandlade allt möjligt smått och gott på Panduro, Akademibokhandeln och Lagerhaus. Och idag var det den stora pysseldagen. Rebecca hade bakat hela förmiddagen så jag blev bjuden på massa smaskigt. Lussebullar, pepparkakor och knäck. Och så julmust förstås. Vi satte på julmusiken och satte igång klippandet, klistrandet och knåpandet. Åh, det är så kul! Plötsligt hade det gått nästan 5 timmar. Och jag skulle lätt kunna sitta fem timmar till.

Nybakat och gott gott gott.





Julkort i mängder.



     
     

Några av mina vackra verk. Vilket är din favorit? Klicka på bilderna för att se dem i större format.

För några dagar sedan var Carl och jag nere i förrådet och letade julsaker. Det är väl konstigt hur mycket saker man hittar som man helt glömt bort? Ibland blir det positiva överraskningar och ibland undrar man hur man tänkte egntligen. Men, i vilket fall så hittade vi inte riktigt vad vi tänkt. Så idag har vi varit inne i stan och handlat lite. Det blev en vit adventsstjärna i papper och en ljusslinga med söta små pärllampor. Båda från Åhléns som hade 30% på allt sådant. Nu sitter vi här och inväntar julstämmningen...

Imorgon är det inte fredag. Men det känns liksom lite som det. Så jag är förvirrad. För att inte tala om hur förvirrad jag kommer vara imorgon när jag vaknar. Det kommer ju vara torsdag. Ja, ni fattar. Hela veckan har känts ovanligt lång. Och det är ju konstigt, för den har ju varit precis lika lång som alla andra veckor. Eller ja, inte än då. Men den kommer ju bli. När den är färdig. Just nu är spaghettin färdig.