Det är konstigt egentligen. Hur vissa människor hänger kvar i ens tankar längre än andra. Det finns ett fåtal personer som jag tänker på väldigt mycket, som inte ingår i min vardag längre. Eller kanske aldrig har gjort. Människor som jag haft någon slags relation till, men inte har längre. Allt från vänner till kärlekar, men även det som finns däremellan. Varför är det så? Varför håller just vissa människor ett grepp om ens själ och tankar? Är det för att man på något sätt inte har avslutat det man hade? Man undrar var som hände, eller inte hände, eller kanske till och med vad som hade kunnat hända...

Jag tänker mycket på hur jag känner mig. Innan kände jag alltid efter, nu känner jag bara. Jag kan inte förklara skillnaden. Men det känns så mycket bättre att bara känna. Jag tänker. Känner. Och jag jämför. Nu och då. Funderar över skillnaden. Den är stor. Det fanns delar som tog upp så mycket tid. Så mycket energi. De delarna hittar jag knappt längre. Jag undrar var de tog vägen. Men jag är så tacksam över att de försvann. Kvar finns bara en liten rädsla av att de ska komma tillbaka. Men nu är jag hon som jag inte kunde beskriva. Hon som jag på något sätt visste fanns, men inte riktigt kunde förklara. Jag är hon utan alla de där försvunna delarna. Delarna som var hela jag. Nu är jag bara jag. Och det är så skönt.

Jag älskar fortfarande att tänka. Och känna. Det är jag. Det gör mig levande. Men de senaste dagarna har jag känt mig så tom. Och jag har inte förstått varför. Är tomheten något annat? Vad känner jag? Jag behöver fyllas på. Jag behöver en ny dos av underbara dagar tillsammans med min familj. Jag behöver fyllas på med tid. Tid med Carl. Han och jag. Vi. Med solljus. Med värme. En paus någon annanstans. Jag vill vara med mina vänner. Gamla som nya. Jag vill krama om dem och tala om för dem hur mycket jag tycker om dem. Hur mycket de betyder. Allt det där vill jag. Hela jag.

Och nu ser jag det så klart. Jag är inte tom. Jag är överfull. Av längtan. Och av kärlek.