Nu är jag så rastlös att jag snart går upp i atomer. Det kryper i hela kroppen. Benen rör sig konstant. Fötterna skaver mot varandra. Suckarna kommer allt tätare. Hjärtat slår snabbare. Det känns som jag ska bubbla över vilken vill sekund som helst. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra, hur jag ska göra eller var jag ska göra det. Det måste bara hända något! Jag förstår inte varför jag ska ha så svårt för att bara vara. Men jag klarar helt enkelt inte av att vara ledig utan att det händer något. Det känns som tiden rinner iväg mellan mina fingrar. Som jag slänger bort den. Det är ju tid som aldrig kommer tillbaka.

Jag vill resa, umgås, uppleva, se, känna, göra! Jag har väl alltid varit rastlös, men på sista tiden har rastlösheten blivit så totalt närvarande. Jag frågade Carl om han trodde att jag hamnat i en 30-årskris. Han svarade att det var omöjligt eftersom jag inte ens fyllt 29 än. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag är inte redo att slå mig till ro helt slutgiltigt. Jag vill inte sitta på en middag och bara sitta. Bara för att. För att det är så det ska vara. Fast det vill jag aldrig någonsin. Jag vill ge och jag vill få tillbaka. Jag vill släppa loss. Jag vill ha roligt! Skaffa nya kunskaper. Samla erfarenheter. Uppleva nya känslor.

Ibland undrar jag om jag försöker ta igen förlorad tid. När jag insåg varför jag varit som jag varit, så blev jag så ledsen. Och kanske har jag sörjt färdig nu. Kanske är jag den som är jag, Sofie på riktigt, för första gången. Och kanske har rädslan som alltid hämmat mig börjat släppa. Kanske är det först nu som jag börjat våga släppa taget leva. Släppa det gamla. För det finns ett då, och det finns ett nu. Men då är det som varit. Som ligger där bakom. Som aldrig kommer tillbaka. Och som aldrig går att ändra. Men nu är nu. Precis just nu. Och nu är vad framtiden kommer att vara.