Till min kära kollega Puff från Piff
Puff du är så himla bra
du gör det jag säger varje dá
Och så gör du ändå lite till
precis så som jag verkligen vill
Om du bara visste hur rolig du är
ibland skrattar jag så att jag nästan går isär
Lite högljudd som doktorn sa
men alltid så söt, go och glá
Fortsätt att vara precis som du är
så kommer du att göra en raketkarriär
du gör det jag säger varje dá
Och så gör du ändå lite till
precis så som jag verkligen vill
Om du bara visste hur rolig du är
ibland skrattar jag så att jag nästan går isär
Lite högljudd som doktorn sa
men alltid så söt, go och glá
Fortsätt att vara precis som du är
så kommer du att göra en raketkarriär
En tanke föder en annan tanke och då kan det lätt bli lite luddigt.
Idag har jag känt mig nervös, glad, arg, pigg, uppgiven, engagerad och sorgsen. Nervös för att inte veta vad som komma skall. Glad för att jag på något sätt kände mig lugnare än på länge. Arg för att människor ibland inte tänker innan de handlar. Pigg för att oron inte kröp i min kropp. Uppgiven för att något jag kämpat för ändå inte kändes som det löste sig fullt ut. Engagerad för att jag älskar mitt jobb och vill att alla andra också ska känna så. Sorgsen för att det gör ont i mig när jag ser någon annan bli sårad och ledsen.
Nu läste jag precis igenom det jag skrivit hittills. Och så inser jag en sak. Alla de positiva känslorna är något som rör mig själv. Bara mig. Anledningarna till de negativa känslorna är saker som jag egentligen inte kan styra över. Andra människors handlingar, beteende och tankar. Är det alltid så?
Fast även om alla de där negativa känslorna egentligen inte är mina, så får det mig bara att vilja kämpa ännu mer. För mig, och för alla runtomkring. Och jag har insett att i min roll räcker det inte alltid att vara snäll och omtänksam. Inte om det inte kombineras med fullständig ärlighet och respekt mellan människor. Vilket tyvärr är lite för sällsynt. Jag vill inte vara en person som vänder kappan efter vinden. Jag vill kunna säga vad jag tycker och tänker utan att det ska behöva kännas obehagligt. Jag vägrar vara rädd för att trampa någon på tårna. Jag tänker inte sitta och vänta på att problemet ska lösa sig. Jag tänker inte ens låta det bli ett problem.
Nu läste jag precis igenom det jag skrivit hittills. Och så inser jag en sak. Alla de positiva känslorna är något som rör mig själv. Bara mig. Anledningarna till de negativa känslorna är saker som jag egentligen inte kan styra över. Andra människors handlingar, beteende och tankar. Är det alltid så?
Fast även om alla de där negativa känslorna egentligen inte är mina, så får det mig bara att vilja kämpa ännu mer. För mig, och för alla runtomkring. Och jag har insett att i min roll räcker det inte alltid att vara snäll och omtänksam. Inte om det inte kombineras med fullständig ärlighet och respekt mellan människor. Vilket tyvärr är lite för sällsynt. Jag vill inte vara en person som vänder kappan efter vinden. Jag vill kunna säga vad jag tycker och tänker utan att det ska behöva kännas obehagligt. Jag vägrar vara rädd för att trampa någon på tårna. Jag tänker inte sitta och vänta på att problemet ska lösa sig. Jag tänker inte ens låta det bli ett problem.
Han har fått en knäpp
För en gångs skull är det inte jag som är konstig. Det är han. Varje morgon sjunger han på en ny låt när han rakar sig. Och då tänker man ju att det kanske borde vara någon låt som han hört på radion eller tv. Någon ganska ny låt. Men icke. För ett tag sedan var något om fantomen utan kläder. Igår var det Lady Marmelade. Ni vet, giuchie giuchie ya ya da da, giuchie giuchie ya ya here, mocca choca lata ya ya.... Men idag tar priset. Han sjöng Lasse Stefanz! LASSE STEFANZ! Herre min gud. Och tro nu inte att jag visste att det var just de som sjöng den låten han trallade på. Nä, jag fick googla. Du försvann som en vind, tårar föll från min kind (sen kommer egentligen: kvar fanns ingenting) men Carl sjöng: och jag förstod ingenting. Och det ska ni veta. Att det gjorde inte jag heller.
Jag vägrar att bli en bitter kärring
Jag är trött. Det har varit en lång dag idag. 12 timmar på jobbet. Men egentligen är det nog inte därför jag är trött. Jag är trött på grund av alla negativa tankar som finns i mig och omkring mig. Det går åt alldeles för mycket energi i våra liv till att klaga. För att inte tala om hur mycket tid det tar. Tid som man istället borde lägga på att ta tag i det som man inte är nöjd med. Se problemet som en utmaning. Visa att det går att lösa! Jag blir galen på människor som inte kan släppa taget om det som varit och istället lägga energin på det som är nu. Det som komma skall. Se en ljusning (här skulle jag egentligen vilja lägga in en svordom som börjar, för i h....)! En människas negativa energi påverkar alla runt omkring, alldeles för mycket. En person kan dra ner 10 personer till. Det är galet. Jag ska inte påstå att jag alltid är positiv. För det är jag verkligen inte, speciellt inte när det gäller mig själv och mitt inre. Men jag försöker, och lovar att försöka ännu mer. Och jag lär mig varje gång jag tar tag i ett problem. Ibland är det så jobbigt att jag vill ge upp, men aldrig i livet. Oftast så är det faktiskt så mycket lättare än vad jag trott. För att inte tala om hur skönt det känns när det är ur världen. Så, kom ihåg att peppa varandra. Låt ingen ge upp. Tänk efter. Som min kloka pappa brukar säga: Se inte problemet - se möjligheterna!
Jag har aldrig påstått att jag är normal
Ja, som sagt. Det kryper in min kropp. Så jag började hoppa omkring lite spontant för att göra av med en gnutta energi. Sen vet jag inte om bepabadupopidadnaninanidadioooimmmljudet jag gör höjer energiförbrukningen, men nåja det kom liksom med på köpet. Jag ser att Carl tar upp kameran. Jag tror han tänker ta kort. Men kameran blixtrar aldrig. Konstigt. Som ni ser så slutar mitt hoppande och jag går mot Carl. Jag frågar om han tog någon bild. Nej, jag tog inget kort säger han. Och så visar han filmen. Du Carl, när du minst anar det. Då kommer hämnden. Och du, hämnden är ljuuuuv.
Det är något speciellt med frisk luft
Det blev en lång promenad. I tre timmar var vi ute. Det var så skönt att jag inte vill gå hem. Frisk luft är underbart! Vi gick genom Slottskogen. Kollade på sälar, pingviner och pelikaner. Sen upp till utsikstplatsen, har aldrig varit där innan. Efter det styrde vi mot Haga Nygata och Kringlan. Medan Carl stod i kön satt jag kvar vid bordet. Tog av mig jacka, vantar och mössa och började kolla igenom bilderna från igår kväll på kameran. Satt väl där i 10 minuter eftersom det var lång kö. När Carl kommer tillbaka frågar han mig vad jag har i pannan. Jag känner efter, och jomenvisst där sitter ett klistermärke med tvättråd för mössan. Haha, jag måste ha sett rätt rolig ut de där 10 minuterna. Det blev självklart den stora kolakakan med choklad i och till det en kopp "min syster och jag". Efter fikapausen gick vi in mot stan. Kungsgatan, Avenyn, Vasagatan och sen hemåt igen. Man borde verkligen gå på långpromenad oftare!
Dagens outfit
Jacka: Esprit
Jeans: Only
Stövlar: Wedins
Mössa: Åhléns
Vantar: Pieces
Att bara vara
Idag är det söndag. Söndagar innebär ledigt för mig. Helst av allt skulle jag bara göra ingenting. Sova länge, läsa tidningen, äta en lång och god frukost, och sen bara vara. Men jag kan inte. Att bara vara innebär rastlöshet för mig. Det kryper i kroppen och jag får ångest för att jag inte gör något av dagen. Jag känner att jag borde gå upp tidigt, komma iväg och ta vara på varenda timme av min lediga dag. Jag vill inte slösa bort min tid på att inte göra någonting. Det gör mig galen. Fast innerst inne så vet jag ju. Jag vet att jag måste lära mig att bara vara. Att inte göra någonting. Att kunna slappna av och njuta av att bara finnas i nuet. Jag vill det mer än något annat. Så, idag tänkte jag göra ett försök. Jag tänker trotsa den spända och oroliga känslan i min kropp. Jag tänker gå och lägga mig i sängen igen. Inte sova, bara ligga där och njuta av att det inte finns några måsten. Sen vill jag ta en lång promenad, Med varm jacka och mjuka vantar. Kanske en kopp te och min favoritkaka på Café Kringlan. Och sen, ja jag vet inte. Jag tror jag ska dagen precis som den kommer...
Allt löser sig till slut
Vilken dag! Problem, irritation och ilska. Jag känner mig helt slut. Men allt löste sig rätt bra till slut. Inget ont som inte för något gott med sig. Det är faktiskt som min kloka svärmor Susanne säger: 95 procent av all oro är obefogad. Nu ligger jag i soffan. Har precis ätit min favoriträtt från Pastahaus, pasta Vegetale med massvis av parmesan och sen världens näst godaste glass - vanilj med krossad choklad. Nu kanske ni undrar vilken som är världens absolut godaste glass? Jo, det är hasselnötsglassen på Bar Bosch i Palma. Åååh, den kan man längta efter. Nu längtar jag mest efter att få krypa ner i sängen och lägga mig på spikmattan en stund innan jag somnar. Men först ska jag kolla klart på Idol eftersom två av mina absoluta favoritlåtar ska sjungas. Fields of gold och Somewhere over the rainbow. Spännande! Ikväll vill jag dessutom skicka två extra stora och varma kramar. En till Aleks - hoppas verkligen att allt löser sig för dig! Och en till Rebecca - tänker på dig, och är helt övertygad om att du kommer hitta något annat, något som är meningen just för dig. Och nu när jag tänker efter så vill jag faktiskt skicka massvis av stora kramar till alla mina underbara kollegor också - ni är bäst!
Längtan
Ibland längtar jag hem. Hem till staden där jag växte upp. Hem till tryggheten. Hem till lilla Kalmar. Jag kan sitta här i Göteborg och sakna så konstiga saker. Som att höra på mamma när hon tjatar om allt hon måste göra. Titta på när hon skriver långa listor om att dammsuga, sätta lökar, olja in köksbänkar och putsa fönster. Eller som att lyssna på min pappa när han frågar när det blir fika. Ungefär 20 minuter efter vi just fikat. Hans ständiga diskussion om man ska ha vaniljvisp eller glass till jordgubbspajen på Kullzénska cafét. Helst vill han nog hade både och tror jag. Eller vänta på att min bror ska komma hem så att vi kan umgås. När han väl kommer så sätter han sig vid datorn och lyssnar på konstig musik och klagar på att alla är så tråkiga. Men jag saknar dem ändå. För det finns trots allt ingen famn som är tryggare och mjukare än mammas. Ingen som klappar mig på kinden så som pappa gör när han säger att mina kinder nästan är lika lena som mammas. Och ingen som visar sin kärlek genom att nypas, brottas och kalla en för muppiga smeknamn så som min älskade lillebror gör. Så, ibland längtar jag hem. Till världens bästa familj. Min familj.
Middagstips
Okej, detta hör inte till vanligheterna, men jag har lagat mat! Så jag tänkte helt enkelt dela med mig av receptet (fick det av Sara och Petter för en herrans massa år sedan) på det jag har ätit till lunch idag, nämligen fejklasange.
Fejklasange för ca. 6 personer
700 gram nötfärs
1 och en halv taco kryddmix
Bandspaghetti för 6 personer
400 gram Philadelpia orginal
2 burkar Creme fraiche
1 mellanstor purjolök
2-3 tomater
3 fefferoni
2 vitlöksklyftor
1. Koka pastan.
2. Stek färsen. Häll i kryddmixen och pressa i vitlöksklyftorna. Salta och peppra efter smak.
3. Blanda creme fraiche och philadelpiaost i en bunke. Hacka purjolök och fefferoni och rör i. Krydda med örtsalt.
4. Häll den kokta pastan i en form. Bred över röran du just blandade.
5. Fyll på med den stekta tacofärsen och toppa med skivade tomater.
6. Sätt i mitten av ugnen på 225 grader i ca. 20 minuter.
7. Servera med fräsch grönsallad. Smaskens!
Smaklig spis!
Och du pappa, även du kan laga detta!
Fejklasange för ca. 6 personer
700 gram nötfärs
1 och en halv taco kryddmix
Bandspaghetti för 6 personer
400 gram Philadelpia orginal
2 burkar Creme fraiche
1 mellanstor purjolök
2-3 tomater
3 fefferoni
2 vitlöksklyftor
1. Koka pastan.
2. Stek färsen. Häll i kryddmixen och pressa i vitlöksklyftorna. Salta och peppra efter smak.
3. Blanda creme fraiche och philadelpiaost i en bunke. Hacka purjolök och fefferoni och rör i. Krydda med örtsalt.
4. Häll den kokta pastan i en form. Bred över röran du just blandade.
5. Fyll på med den stekta tacofärsen och toppa med skivade tomater.
6. Sätt i mitten av ugnen på 225 grader i ca. 20 minuter.
7. Servera med fräsch grönsallad. Smaskens!
Smaklig spis!
Och du pappa, även du kan laga detta!
Jag har lovat
Idag är jag ledig. Jag har lovat att plocka iordning på alla mina saker som ligger lite här och där i lägenheten. Jag har verkligen lovat. Men det är ju så tråkigt! Jag vill göra något roligt. Det bästa skulle vara om jag helt enkelt inte slängde mina grejer överallt från början, men det har liksom blivit en rutin. Kliva ur stövlarna i badrummet (varför är man alltid så kissnödig när man kommer innanför dörren?) slänga jackan i köket (snabbare att slänga den över en stol än att hänga upp den på en galge två meter därifrån och sen ska jag ju ändå ha den imorgon igen) och påsen med tomma matlådor i en hög innanför dörren (hade det bara varit 1 tom matlåda så kanske jag hade kunnat slänga ner den i en låda istället, men oftast är det typ 10 stycken i påsen, som då måste organiseras ner i kökslådan för att överhuvudtaget få plats där i. 10 lådor blir det eftersom Carl har sagt: Sofie, var är alla burkar? I skåpet på jobbet, säger jag då och sen tar jag med dem hem i den där påsen som hamnar på golvet innanför dörren). Och sen bara fortsätter det. Nästa dag - annan jacka på, alltså ny jacka på en stol i köket. Flera påsar innanför dörren - jag shoppar ju lite ibland också, inte så ofta, men det händer. Ja, det fortsätter och fortsätter tills Carl säger: Sofie, nu måste vi (DU!) skärpa oss. Okej, säger jag, men jag orkar inte just nu, jag vill titta på TV. Jag kan ta det när jag är ledig imorgon. Jag lovar. Och här sitter jag nu. Och tittar på TV.
Slappna av med spik
För några dagar sedan köpte jag en ny matta. Inte någon vanlig matta, utan en spikmatta. Tanken är att man ska ligga på mattan en stund varje dag. Den ökar blodcirkulationen, löser spänningar i kroppen och hjälper en att slappna av. Första känslan när man lägger sig på mattan är: Aj aj ooh aj aj oh oh aj! Och visst fortsätter det att göra ont, men på något konstigt sätt så är det ändå väldigt skönt och avslappnande. Sist jag använde somnade jag till och med. Observera dock att ryggen ser något missbildad ut i ungefär en timme efteråt. Den blir knallröd, alldeles prickig och kliar som bara den. Men det får man ta. Vill ni läsa mer om spikmattan kan ni göra det här.
Fartfylld fika
I eftermiddag har vi varit hos Jenny och Emil och fikat. Där var även Mia, hennes syster Linda med maken Daniel och de vilda, drygt ett år gamla, men ack så söta tvillingarna Simon och Sofia. Det bjöds på smaskiga scones från Leilas bakbok med marmelad och ost, så gott! Men, det bästa var som sagt tvillingarna. Så roliga! Och fyllda av energi som aldrig verkade ta slut. Det lektes tittut under luvan, hopp (tänk stagediving) från soffbord, vift med sopbortse och skyffel, äta IKEA-katalog, mobilsignalsdans och mycket annat påhittigt. Väldigt kul hade vi! Frågan är väl vilka som hade roligast under lekandet, tvillingarna eller vi?
Tjejerna mot killarna
Igår kväll var vi hos Calle och Rebecce för en liten matduell. Tjejerna fixade förrätt och dessert och killarna gjorde huvudrätten. Spännande att inte veta allt man skulle få att äta! Vill ni se vad vi lagade så kolla in på Rebeccas blogg. Allt var jättegott, men desserten var min absoluta favorit. Sen spelade vi Alias. Rebecca och jag var grymma och vann över killarna två gånger! Haha... sämre förlorare får man leta efter. Men, ett väldigt roligt spel som skapar en hel del skratt. Vad sägs om ett ord som korvponny? Sen spelade vi Wii-bowling. Och tjejerna vann även där såklart. Jag tyckte dock det var roligast att göra sin egen gubbe. Nu ska jag försöka väcka liv in min karl och sen är det frukosttime!
Här är han
Här är han. Han som får mitt hjärta att le. Han som alltid tar hand om mig och tryggt håller min hand. Här är han. Han som har det härligaste leendet och de snällaste ögonen. Här är han. Den finaste pojken i världen. Han som är kärleken som fyller hela mig, mitt hjärta, mitt allt. Här är han. Han som vet allt om mig och ändå älskar mig precis så som jag är. Här är han. Mannen i mitt liv. Han som jag älskar mest av allt. Här är Carl.
Frånvaroorsak
Maginfluensa. FY FAN.
My name is Nilsson, lilla fröken Nilsson.
Vid 00.07 inatt ska vi gå på premiären för nya Bondfilmen. Jag är väl egentligen inget stort Bondfan, ska jag vara ärlig ser jag kanske mest fram emot popcornen. Men det blir ingen dricka, jag har för liten blåsa för att klara en hel film. Och att gå ut mitt i filmen, nej. Jag skulle säkert göra något fel (typ spola ner biljetten) och sedan få sitta och vänta utanför resten av filmen. Fast ja, det positiva är ju att jag inte skulle behöva vara kissnödig längre. Vad handlar filmen om förresten? Jag skulle gissa att den innehåller en brittisk agent, en ond skurk och ett gäng snygga brudar. Vad tror ni?
Säg det med en sång...
Medans vi gick och plockade efter stängning på jobbet ikväll diskuterade vi hur vi skulle kunna göra jobbiga dagar lite lättare och roligare. Buden var många, men enligt mig så kom Alex och Malin med det vinnande förslaget. Vi gör hela arbetsdagen till en musikal! Tänk själv, stå där i kassan och få brista ut i skönsång "Det blir etthundraåttiotreochfemtiooooooo" (den i kassan intill får självklart doa doa lite om den vill) eller när en kund frågar om en annan storlek och får ett sjungade svar "Jaaaavisst käääära duuu, jag ska kollaaa på laaagret!" (tänk typ väldigt hög och vacker operasång) Sen är ju icke alla snygga dansmoves som kommer därtill icke att förglömma. En slide hit coh en slide dit och sen en piruett på det. Det skulle bli grymt! Alltså vi skulle bli den bästa och mest populära butiken i Götelaborg! Så, vad säger ni? Är ni på?
Houston, we have a problem!
Jo, jag har ett litet problem. Jag skaver fötterna mot varandra när jag sover och jag kan inte sluta. Det har till och med börjat uppstå även i vaket tillstånd. Tyvärr är det nu så att mitt problem även blivit Carls problem. Jag har nämligen börjat skava fötterna mot hans smalben hela nätterna. Han påstår att han ständigt har ont i benhinnorna och menar nu alltså att detta är mitt fel. Nu har han hotat med att börja sova med benvärmare om jag inte slutar ögonaböj. Så, ge mig tips - hur slutar jag skava fötter? Jag vill inte ha en karl som sover med benvärmare!
