Idag har en människa sårat mig. Gjort mig så otroligt besviken. Någon som det kändes som jag hade gett en andra chans. Någon som hade alla möjligheter i världen att visa sig från sin bästa sida. Men som inte gjorde det. Hur många chanser kan man ge en människa? Och hur många chanser orkar man ge en människa?

Först blev jag så arg. Så arg att jag säkert sa en hel del onödiga svordomar och illa valda ord. Sen blev jag så himla ledsen. Och sorgsen. Nu känner jag mig mest tom. Tom på hopp. Men inte för mig själv. För jag vet vad jag har gjort. Jag vet vad jag kan. Och jag vet att jag har gjort något bra. Och egentligen är det väl det som spelar någon roll. Inte vad alla andra vet, tycker eller tänker. Jag hoppas bara att jag ska kunna ta det till mig. Få in det i mitt huvud.

Jag brukar alltid försöka leva efter mottot att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Kanske är det just därför jag har så svårt att förstå när någon handlar på ett sätt som inte finns i min världsbild. Och visst jag kanske är lite mer känslig, jag kanske tar saker hårdare. Jag kanske gör saker större än vad de är och jag kanske gnäller över småsaker ibland. MEN, kom för allt i världen inte och säg att det är för att jag är tjej. Jag vill inte höra det en enda gång till. INTE EN ENDA GÅNG TILL. Det är för att jag är en människa. En människa, kvinna som man. Stark som svag. För det spelar ingen roll. Ingen vill bli illa behandlad. Ingen vill att någon annan ska ta åt sig äran för det som du själv har slitit med.

Nu tänker jag lägga det här bakom mig. Och om ingen annan klappar mig på axeln. Då gör jag det själv.