Nu är jag så rastlös att jag snart går upp i atomer. Det kryper i hela kroppen. Benen rör sig konstant. Fötterna skaver mot varandra. Suckarna kommer allt tätare. Hjärtat slår snabbare. Det känns som jag ska bubbla över vilken vill sekund som helst. Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra, hur jag ska göra eller var jag ska göra det. Det måste bara hända något! Jag förstår inte varför jag ska ha så svårt för att bara vara. Men jag klarar helt enkelt inte av att vara ledig utan att det händer något. Det känns som tiden rinner iväg mellan mina fingrar. Som jag slänger bort den. Det är ju tid som aldrig kommer tillbaka.

Jag vill resa, umgås, uppleva, se, känna, göra! Jag har väl alltid varit rastlös, men på sista tiden har rastlösheten blivit så totalt närvarande. Jag frågade Carl om han trodde att jag hamnat i en 30-årskris. Han svarade att det var omöjligt eftersom jag inte ens fyllt 29 än. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag är inte redo att slå mig till ro helt slutgiltigt. Jag vill inte sitta på en middag och bara sitta. Bara för att. För att det är så det ska vara. Fast det vill jag aldrig någonsin. Jag vill ge och jag vill få tillbaka. Jag vill släppa loss. Jag vill ha roligt! Skaffa nya kunskaper. Samla erfarenheter. Uppleva nya känslor.

Ibland undrar jag om jag försöker ta igen förlorad tid. När jag insåg varför jag varit som jag varit, så blev jag så ledsen. Och kanske har jag sörjt färdig nu. Kanske är jag den som är jag, Sofie på riktigt, för första gången. Och kanske har rädslan som alltid hämmat mig börjat släppa. Kanske är det först nu som jag börjat våga släppa taget leva. Släppa det gamla. För det finns ett då, och det finns ett nu. Men då är det som varit. Som ligger där bakom. Som aldrig kommer tillbaka. Och som aldrig går att ändra. Men nu är nu. Precis just nu. Och nu är vad framtiden kommer att vara.

Varje dag försöker jag gå in med en positiv inställning - idag ska bli en bra dag! Idag ska bli dagen då allt vänder, dagen då det äntligen kommer att kännas bra. Jag försöker och jag försöker, men ändå blir det bara fel. Någonstans kommer jag till en punkt där det börjar kännas som jag tappar bort mig själv. Att jag försöker ge så mycket av min egen energi att jag inte har någon kvar till mig själv. Jag känner mig så tom, så uppgiven, så besviken. Borta är den glada, den positiva, den lyckliga. Borta är det som är jag. Den som jag vill vara.

Men jag fick mig en knuff - du fixar det här. Flera knuffar. Och jag försökte igen. Ny dag - nya möjligheter. Knuff - nya tag - knuff - nya tag. Men samma trötta slut. Nästan varje dag. Nästan hela tiden. Samma energilösa Sofie kom hem på kvällen och bara satt där i soffan och orkade inte ens prata med han som satt i andra änden. Ville bara dra täcket över huvudet. Sova. Hoppas. Imorgon, då kommer den bra dagen. Och visst kommer de ibland. De vackra dagarna. De fria dagarna. Och tur är väl det. Tur är de att jag har den finaste pojken i världen, den bästa familjen och de mest underbara vänner.

Fast någonstans där inne så vet jag att det egentligen inte är tur. Jag vet att jag har förtjänat att ha alla de där fina människorna i mitt liv. Och kanske är det just det som håller mig precis över ytan. Det som får mig att vilja kämpa. Bara lite till. En röst inom mig säger - det är inte värt det Sofie, sluta. Men den andra rösten är starkare. Den säger försök, försök bara lite till - du klarar detta! Och även om rösten har varit så liten och så tyst på sista tiden. Som en viskning. Så kommer den alltid finnas där. Stark eller svag. Ändå alltid. ALLTID. Och så även hoppet om att de bra dagarna som fanns där innan, ska komma tillbaka. Komma tillbaka med besked!

Vilka vill kämpa med mig?