Vi hade en helt UNDERBAR dag! Tack alla fina människor som var där och delade den med oss!











Fotograf: Jenny Herlin

Klicka på bilderna för att se dem i större format

Snart är det dags att åka till kyrkan och träffa prästen för en sista genomgång. Och imorgon vid den här tiden så står jag där på riktigt. PÅ RIKTIGT! Herrejissus så overkligt det känns. Alla här är fullt upptagna med förberedelser inför morgondagen. Och hemligt är allt också. Pappa försöker lura mig att det är Las Vegas tema på festen och det pratas om neonskyltar och hundratals blinkande lampor. Han ska även klä sig i Elviskostym säger han. Men jag känner min pappa. Han skulle svettas ihjäl i en sådan. Så, jag tar honom inte på orden om man säger så. Pamela Anderssons röda baddräkt skulle passa hans varmblodiga kropp bättre. Men det vet jag inte om folk skulle vilja se honom i?

Nu är det bara 3 dagar kvar. 3 dagar tills den största dagen hittills i mitt liv. Det känns helt overkligt. Ofattbart. Sen jag var liten har jag tänkt på den här dagen. Och nu är den plötsligt här. Mitt hjärta börjar rusa så fort jag bara tänker på det.  Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket det verkligen känns. Hur det tar upp hela mig. Men ändå är det så svårt att förklara hur det känns där inuti, det är så många känslor på en gång. Det är som att jag är överfull. Skratt kan förvandlas till gråt på bara sekunder. Lycka, stress, längtan, oro, nervositet, gläjde, kärlek, rädsla, men främst av allt förväntan. Jag funderar över hur det kommer kännas när jag står där och ingångsmusiken börjar spela. Att gå igenom kyrkan och se alla nära och kära. Att stå där längst framme och avge ett livslångt löfte till den jag jag älskar mest av allt. Jag tror inte att det går att föreställa sig hur det kommer vara. Men jag längtar så mycket.

Den senaste tiden har jag inte kunnat fokusera på någonting annat än alla dessa känslor. Det har varit svårt att känna ett engagemang för något annat. Det är som att det inte får plats några andra tankar i mig. Eller så kanske jag inte tillåter mig själv att släppa in något annat. Och är det något som trycker på så blir det för mycket. Och då går jag undan. Inte för att jag inte vill vara delaktig, men för att just nu så kan jag inte. Jag behöver all min tid till att känna alla dessa känslor inför det som komma skall. Och på något sätt har jag blivit ledsen för att jag känt att vissa människor inte har förstått det. Det gör ont i mig när någon tar för givet varför jag reagerar som jag gör. För det är inte alltid som man tror. Och just nu orkar jag kanske inte ta steget att förklara. Ändå blir besvikelsen så enormt stor när människor inte ens ber mig om en förklaring.

Men nu ser jag bara framåt. Fokuserar på det som är rätt just nu. Det som behöver mitt fokus. För gör jag inte det de kommande dagarna så kommer jag aldrig att förlåta mig själv för att jag inte tog vara på de här dagarna. Dagarna innan den största dagen.

Mina läppar ler när jag tänker på hur det kommer kännas när jag slår upp mina blå på lördag morgon...

PS. Ni vet väl att ni kan läsa mer om bröllopet på http://sofieochcarl.se/ DS.