Idag har jag känt mig nervös, glad, arg, pigg, uppgiven, engagerad och sorgsen. Nervös för att inte veta vad som komma skall. Glad för att jag på något sätt kände mig lugnare än på länge. Arg för att människor ibland inte tänker innan de handlar. Pigg för att oron inte kröp i min kropp. Uppgiven för att något jag kämpat för ändå inte kändes som det löste sig fullt ut. Engagerad för att jag älskar mitt jobb och vill att alla andra också ska känna så. Sorgsen för att det gör ont i mig när jag ser någon annan bli sårad och ledsen.

Nu läste jag precis igenom det jag skrivit hittills. Och så inser jag en sak. Alla de positiva känslorna är något som rör mig själv. Bara mig. Anledningarna till de negativa känslorna är saker som jag egentligen inte kan styra över. Andra människors handlingar, beteende och tankar. Är det alltid så?

Fast även om alla de där negativa känslorna egentligen inte är mina, så får det mig bara att vilja kämpa ännu mer. För mig, och för alla runtomkring. Och jag har insett att i min roll räcker det inte alltid att vara snäll och omtänksam. Inte om det inte kombineras med fullständig ärlighet och respekt mellan människor. Vilket tyvärr är lite för sällsynt. Jag vill inte vara en person som vänder kappan efter vinden. Jag vill kunna säga vad jag tycker och tänker utan att det ska behöva kännas obehagligt. Jag vägrar vara rädd för att trampa någon på tårna. Jag tänker inte sitta och vänta på att problemet ska lösa sig. Jag tänker inte ens låta det bli ett problem.