Ibland längtar jag hem. Hem till staden där jag växte upp. Hem till tryggheten. Hem till lilla Kalmar. Jag kan sitta här i Göteborg och sakna så konstiga saker. Som att höra på mamma när hon tjatar om allt hon måste göra. Titta på när hon skriver långa listor om att dammsuga, sätta lökar, olja in köksbänkar och putsa fönster. Eller som att lyssna på min pappa när han frågar när det blir fika. Ungefär 20 minuter efter vi just fikat. Hans ständiga diskussion om man ska ha vaniljvisp eller glass till jordgubbspajen på Kullzénska cafét. Helst vill han nog hade både och tror jag. Eller vänta på att min bror ska komma hem så att vi kan umgås. När han väl kommer så sätter han sig vid datorn och lyssnar på konstig musik och klagar på att alla är så tråkiga. Men jag saknar dem ändå. För det finns trots allt ingen famn som är tryggare och mjukare än mammas. Ingen som klappar mig på kinden så som pappa gör när han säger att mina kinder nästan är lika lena som mammas. Och ingen som visar sin kärlek genom att nypas, brottas och kalla en för muppiga smeknamn så som min älskade lillebror gör. Så, ibland längtar jag hem. Till världens bästa familj. Min familj.